Han är småstadskillen som gillar lugnet hemmavid. Efter ett antal år i bland annat Österrike, Israel och Färöarna, där det även blev spel i Champions League, har Albert Ejupi nu vänt hem till sitt Kristianstad i Ettan Södra. Han gör det med drömmar om Superettan men också med ambitionen att hjälpa andra fotbollsspelare ut på utlandsäventyr, likt hans egna.

Var det månne den första vårsolen som lade sig över centrala Kristianstad – ”Silverstaden”, ”Lilla Paris”, men kanske också staden i orange. Orangevita IFK Kristianstad har firat stora framgångar i handbollsarenan och spelar just nu årets SM-slutspel. Men det är också profilstarka och orangesvartrandiga Kristianstad FC som är tillbaka i Ettan Södra efter sex års frånvaro.

Albert Ejupi inledde fotbollskarriären i Kristianstads FF, den förening som slog sig samman med Kristianstad BoIS 2015 och bildade just Kristianstad FC. Under sammanslagningens första säsong gjorde den högerfotade mittfältaren emellertid en avstickare till Mjällby AIF, då nyss degraderade från Superettan. Men redan nästa säsong var han tillbaka i hemstaden och det var väl egentligen då som allt tog fart, efter att säsongen var slut hörde Superettan-föreningen Varbergs BoIS av sig och två år senare väntade såväl allsvenskt spel, som utlandsäventyr med bland annat spel i Champions League.

Det är en lugn förmiddag när vi inledningsvis ses på ett café i det restaurang- och krogtäta centrumet. Förberedelserna inför lunchrusningen på bland annat Lilla Torg, runt hörnet, är hursomhelst i full gång. Och ingen stad värd namnet utan ringduvor som sitter och hoar på en takås eller i ett gathörn.

Med solen i ryggen kommer den reslige och Kosovobördige Albert Ejupi gåendes ner för Östra Storgatan, en av flera kullerstensbelagda gator i en stadskärna som andas historia. Det är ett stadigt handslag och en fast hand på axeln, som påminner om de hälsningar fotbollsspelare ibland gör på planen. Men det är också ett tryggt och omtänksamt bemötande.

– Läget? Allt bra? Ursäkta jag blev lite sen, säger han och ler trots att det bara handlade om ett par minuter.

Vi går in på Darins Bageri & Konditori som fyllde tresiffrigt förra året och det är väl där i kön som det slår mig.

– Hur lång är du? Frågar jag.

Enligt uppgift hade jag på förhand nämligen sett att vi skulle vara ganska precis lika långa, men där och då stod det klart att det skilde uppemot några centimeter.

– Jag vet inte jag har kanske växt på senare år, säger han och skrattar och jag kontrar med att det mycket möjligt kan vara så att jag har krympt också.

Är ingen storstadskille

Vi sätter oss i solen på uteserveringen, han tar en kopp kaffe bara. Det märks att det är en lugn och avslappnad människa och det märks att han är hemma.

– Man är ju uppvuxen här, vet staden och kan allting här. Det är här man har sin familj och vänner, säger han, lutar sig tillbaka och fortsätter:

– Jag är inte storstadskille på det viset. Det här lugnet och den här tryggheten passar mig bättre, jag behöver inte ha att det ska hända saker och ting hela tiden.

Tankarna att vända hemåt har funnits där ett tag och det var nära redan förra året, men efter att ha tränat med Kristianstad som kontraktslös i ett halvår, hörde IK Oddevold i Superettan av sig.

– Jag hade ett fint halvår där, fram tills jag fick en bristning och var borta i två månader. Sen kände jag bara att nu vill jag komma hem, säger han och fortsätter:

– Jag var trött på jagandet och att man hela tiden vill någonting, istället för att bara stanna upp ibland och känna att man ändå är på en bra plats.

Det fanns intresse och förfrågningar från andra håll också efter fjärdeplatsen i Superettan med Oddevold, både från utlandet och från Sverige. Bland annat var samtalen med Andreas Granqvist, tränare i Trelleborgs FF och som en gång i tiden värvade honom till Helsingborgs IF när ”Granen” var sportchef där, långt gångna. Men ”flyttfågeln” Albert Ejupi ville landa.

För det har blivit en hel del olika klubbadresser de senaste åren, inte minst i utlandet. De korta kontrakten har dock oftast haft sina förklaringar, ibland har det varit tränarbyten som har legat bakom men i exempelvis Israel var det inte det fotbollsmässiga som styrde.

– Jag var tvungen att flytta därifrån för det hände ju så snabbt, så jag ville inte vara kvar. Men hade det inte varit för kriget hade jag nog inte lämnat Israel, jag trivdes jättebra där, säger Albert Ejupi med en viss eftertänksamhet.

Han berättar att den bilden vi i Sverige kanske ibland har om hur det ser ut i Israel inte stämmer överens med hur det är i verkligheten.

– Vi har ju en helt annan bild här hur det är i Israel och hur folk lever där. Men alla lever verkligen för dagen och folk rör sig omkring där som vanligt, och det känns – hur ska man säga det, det är ju sjukt att säga det med tanke på hur det ser ut idag – som att alla är väldigt trygga och kärleksfulla mot varandra och det är också därför som de är ett starkt land. På så sätt så märkte man ingenting alls egentligen utan det var hur tryggt som helst. De hade ju säkerhet överallt, vart du än gick. Det fanns ju militärer med vapen och poliser överallt. De är där och de har ju koll på allting, hela landet har ju dessutom kameror överallt, säger Albert Ejupi.

Från Österrike och Israel till Färöarna

Det har också blivit spel i Champions League, möjligtvis på en av planetens något mer udda platser. Men lilla KÍ Klaksvík på Färöarna har aldrig bett om ursäkt för sin existens.

– Där var vi ju överlägsna. Det var väl när jag kom dit som vi hade 17 raka vinster. Och vi var även väldigt bra i Champions Leaguespelet, speciellt på hemmaplan.

Det blev sorti i andra kvalomgången mot Malmö FF, men hemma på Djúpumýrar vann Klaksvik med 3-2.

– Det var speciellt. Lilla Klaksvík slår stora Malmö. Man kan tycka att vi borde ha gått vidare egentligen, om man tänker på hur matcherna såg ut. Men det är den mentaliteten man har där, att man kan slå allt och alla. Med tanke på hur litet landet egentligen är och sen komma och slå Malmö, det var grymt. Och det var en rolig resa.

Utöver spel i Allsvenskan med Varbergs BoIS och Helsingborgs IF har det dessutom blivit spel i högstaligorna i Österrike (TSV Hartberg), Israel (Hapoel Hadera) och Färöarna (KÍ Klaksvík). Fotbolls- och publikmässigt håller han Österrike högst, men med Israel som stark tvåa.

– Jag måste ändå säga att Österrike var en klass för sig egentligen, bättre än Allsvenskan också. Väldigt bra nivå och det var ju stora lag som var där också. Publikmässigt var det nästan fullsatt alla matcher. Bra tryck liksom, säger han.

– Men det var även så i Israel när vi mötte de stora lagen, såsom Hapoel Tel Aviv, Maccabi Tel Aviv och Maccabi Haifa. När vi mötte de lagen var det alltid fullt tryck. Men jag skulle ändå säga att Österrike var snäppet bättre både fotbolls- och publikmässigt. Det är ju en helt annan kvalitet på det också, de här stora lagen som till exempel Salzburg var ju en egen nivå. Det var ju Champions Leaguelag, det såg man ju, fortsätter han.

Har kapacitet för Superettan

När vi fikat klart och vi reser oss för att börja röra oss genom centrum i jakt på platser att plåta lite på, märks det att Albert Ejupi har kommit hem. Dels är det konstant ett brett leende på läpparna, dels hälsar folk på honom här och där. En kompis kommer även fram och pratar med honom.

Jag frågar Albert Ejupi om handboll, det känns ofrånkomligt i en stad med ett lag som IFK Kristianstad i stan som i skrivande stund har nio SM-guld och därtill lockar mycket publik till Kristianstad Arena. Men själv har han bara spelat fotboll och han vet att det finns ett stort fotbollsintresse i stan också.

– Först och främst var det väldigt viktigt för den här klubben och den här staden att man tog klivet till division ett, för det är en klubb som vara där. Minst! Sen handlar det så klart om att vinna fotbollsmatcher och spela en attraktiv fotboll som gör att det lockar människor härifrån, för det är många som är fotbollsintresserade. Men det har kanske varit turbulenta år, klubben har varit i skulder och har haft problem så man har kanske inte satsat så mycket på folket här runtomkring heller så det har varit liksom, ”vem ska man kolla på”. Sen för att locka folk behöver man vågar spela rolig fotboll och våga satsa för att ta klivet upp kanske, på rätt sätt.

Vilken kapacitet har föreningen idag, känner du?

– Utan tvekan Superettan, det tror jag. Det finns alla möjligheter för att kunna ta sig dit egentligen, men det gäller att våga och att satsa rätt. Man kan inte bara luta sig bakåt med tryggheten att vi spelar i Ettan. Någonstans måste man ta det där klivet, det är ju därför som man spelar fotboll. Men jag ser också att det finns en tydlighet i klubben, jämfört med när jag var där senast. Man satsar på ungdomar och folket runtomkring, man vill ta det här klivet upp förr eller senare. Det känns som att det är rätt människor i klubben också just nu.

Själv bidrar han med rutin och hjärta, tillsammans med ett knippe andra spelare såsom exempelvis Viktor Agardius, David Löfquist, Linus Svensson och André Kamp.

– Vi har ett ungt lag så det är klart att alla behöver det här med äldre spelare runtomkring som har spelat högre upp och vi som är där vet ju vad som krävs, att vi kan tillföra det till de här yngre grabbarna är viktigt. Det gäller att tro på det och göra sin grej, men också ha en balans och blandning i allt.

Hjälpte lagkamrat till skotsk serieledare

Åren utomlands har utöver äventyr och sightseeing också inneburit att han har fått vänner för livet och knutit flera kontakter. Det finns redan en känsla för vad han skulle kunna tänka sig att göra den dagen han lägger fotbollsskorna på hyllan, något som har kommit naturligt.

– Man träffar ju på så många olika människor i fotbollslivet. Det är mycket fotboll sidan om också, man hjälper till exempel folk att hitta spelare och att hitta lag. Man skapar sig ett kontaktnät, säger han.

Så du kör med andra ord lite scouting vid sidan av?

– Jag försöker hjälpa spelare som man har spelat med, att hitta nya klubbar. Eller agenter och allt vad det innebär. Jag försöker hjälpa till med det man kan hjälpa till med, självklart. Jag blir bara glad när jag ser någon där jag kan hjälpa till och sen får se att han lyckas.

Har du något exempel på någon du har hjälp att komma vidare som du vill nämna?

– Jag kan ju nämna (Michael) Steinwender. Han spelade med mig i Hartberg, jag hjälpte honom till (IFK) Värnamo och sen såldes han för cirka tio miljoner och spelar nu i serieledaren Hearts i skotska ligan. Han är en av dem som jag har hjälpt. Jag har ju väldigt bra kontakt med Enes Ahmetoviv som var sportchef där och då, han är ju i Örebro nu. Jag tipsade honom, han vågade ta in honom, han gjorde ett bra år i Allsvenskan och nu är han utlandsproffs och är en av skotska ligans bästa.

Så det är något du kan tänka dig den dagen du lägger av?

– 100 procent. 100 procent. Bara tanken på att kunna hjälpa spelare att ta nästa kliv eller hjälpa tränare att värva in spelare och att det blir någonting bra av det, och känna att jag var ändå en del av det. Det gör mig väldigt glad.

Har du haft ett finger med här i Kristianstad?

– Nä inte än, men det kommer väl förhoppningsvis. Man vill ju klubbens bästa och förhoppningsvis kan man hjälpa dem på något vis, både när man spelar nu och kanske när man slutar sen och hjälpa klubben framåt.

Närmast har han möjlighet att hjälpa sitt Kristianstad den 19 april då man besöker Kopparvallen och Åtvidabergs FF. Efter två omgångar ligger KFC på tolfte plats med två kryss.

Text/foto: Mikael Öhrn.