Fotbollströjor – vilken betydelse detta plagg har fått, dessutom mer och mer för varje år som går. Således går de också upp i värde, numera är väl nästan en tio år gammal tröja att anse som vintage och därmed dyrare att införskaffa (om det är rätt lag och så, så klart).

Själv minns jag min första gula tröja med svarta pinstripes, svart v-krage, svarta ärmmuddar och klubbemblemet ”Skromberga GIF” (idag Ekeby GIF) – min moderklubb som idag gör sin första säsong i division fyra på över 30 år. Jag vill minnas att det var en tröja från brittiska Umbro, men det där kan jag inte svära på. Det kan lika gärna ha varit en tröja från klassiska Sportjohan, likt den grönrandiga med vit retrokrage som jag bar (och fortfarande har kvar) i Helsingborgskorpens legendariska Jolly Green Giants – bestående av en hel del rutinerade läktarrävar – under slutet av 90-talet.

Då minns jag tydligare mitt första mål i min första match när jag dribblade av mer eller mindre hela motståndarlaget hemma på Bruksvallen och till slut dessutom rundade målvakten, varpå jag började gråta. ”Varför gråter du”, frågade lagkamraterna mig. Och jag hade ingen aning. Men det var ett historiskt ögonblick, helt enkelt. Sen att jag kanske är den enda fotbollsspelaren någonsin som har gråtit efter att ha gjort sista målet i en match som därmed slutade 2–8, istället för 1–8… Men så är det, fotboll är en sport med känslor. Jag har stått och gråtit på läktaren efter att min klubb bärgat SM-guld också. 

En bild säger mer än 1000 ord 

Jag kommer osökt in på en av de mest fantastiska fotbollstexter jag har läst – ”Den försvunne förloraren” i Offside #3 2017. En lång och känslosam text kring ett fotografi från Gothia Cup 1990 på två fotbollspojkar i vitt och grönt som firar med uppsträckta armar på en solstänkt grusplan på Hedens IP i Göteborg, samtidigt som ett jämnårigt, knubbigt barn i rödvit tröja och svarta byxor går förbi gråtandes, samt textförfattaren, tillika chefredaktören och ansvarige utgivaren, Anders Bengtssons detektivjakt på de idag vuxna männen.

Fotografiet hängde länge på redaktionens vägg, innan han själv flyttade med sig det in på sitt kontor, skriver han. Vidare berättar han att fotografen Peter Widing hade avslutat sitt liv året innan och att det lösa snack som de två hade haft om att leta upp pojkarna på bilden aldrig blev av. Men 2017 gjorde alltså Anders Bengtsson slutligen slag i saken.

Jag har själv pratat med ofantligt många människor genom åren, både i arbetet som journalist så klart men även privat. I regel har jag också plåtat ett gäng bilder på dem i samma veva. Och det är klart att tanken ibland finns där – ”var tog han eller hon vägen sen?”. Vissa har så klart gått bort (små och unga, som gamla), men jag har behållit en del av bilderna på dem på min hemsida eftersom jag gillar dem. Ibland har det också blivit en kort text på sociala medier och då kommer man liksom ofta in på historian bakom fotografiet just.

I Anders Bengtssons artikel tecknar sig flera livsöden upp. Han får efter ett tag först tag i en av de firande killarna på fotot och sen den andra, båda två spelade för IK Bele (idag Bele Barkaby IF) från Skälby i Järfälla kommun. De två svenska killarna på fotot var bästa kompisar, men när de väl började på gymnasiet umgicks de inte alls längre. En av dem snappades upp av AIK och var möjligtvis på väg mot högre höjder när han skadade sig på fotbollen på en skolrast.

Igenkänningsfaktorn är hög. Inte minst hur man växer ifrån varandra när man som barn går in i tonåren och sedermera vuxenlivet. Själv minns även jag de hårda bataljerna på fotbollsplanen och i innebandyhallen på rasterna (det var på liv och död och närmare ett under att fler inte skadades), men jag vet också med mig att jag inte har en aning om var mina egna lagkamrater från det där P10-laget som jag gjorde mitt första mål med finns idag. Det jag emellertid vet är att tre av dem gick bort på grund av olyckor och sjukdomar i alldeles för tidig ålder. Men jag har inte sprungit på någon av dem överhuvudtaget på säkert 30 år. Och om jag får lov att bli en aning filosofisk – är jag inte det redan – kan jag inte låta bli att tänka på Schrödingers katt i sammanhanget.

Efter ett tag lyckas Anders Bengtsson få tag i den gråtande killen, det visar sig att han är maltes och vid tidpunkten för Gothia cup 1990 beskrevs han som en ung Paul Gascoigne i en tidningsartikel om turneringen. Trots att han var knubbig tillhörde han de bästa i laget. Precis som i mitt ungdomslag fanns inte heller alla kvar i livet i hans lag. Målvakten hade gått bort i leukemi, 12 år gammal, bara två månader efter att turneringen var över (cancerbeskedet hade han fått bara månaden efter). Han blev, efter önskemål, begravd i sin målvaktströja från turneringen. För Kevin Fenech del – som idag är vältränad – blev det något år i Maltas högstaserie.

Så känner jag igen mig lite: 

– (…) jag grät efter varje förlorad match. Men i det här fallet var det på grund av ett insläppt mål. För vi vann mot Bele med 3–1, säger han bland annat i artikeln i Offside.

Eller som de frågade mig: ”Varför gråter du?” 

Tröjorna jag aldrig fick tag i

Men fotbollströjor var det ja. 

Nej, jag har inte lika många som Erik Niva. Inte i närheten. Därtill är jag främst intresserad av tröjor som lag som jag gillar spelar i, undantaget lokala lag och även någon tröja från Ettan som jag faktisk har kommit över genom åren (jag nämner inte vilka lag, men det är väl hyfsat utspritt geografiskt).

Det finns väl däremot två tröjor som jag ångrar att jag aldrig fick till samlingen. Dels är det när Helsingborgs IF efter en sämre säsong i Allsvenskan 2002 bortaslog Malmö FF på Malmö Stadion och det väl halvt (eller möjligtvis helt) på skämt började firas stort och spelarna kastade av sig sina tröjor till bortastå. En tröja som jag fick handen på och höll i var FC Rosengårds assisterande tränare Álvaro Santos tröja, men vi var två som höll i den och jag brukar vanligtvis vara den sjysta killen och någonstans tror jag att han var ett par tiondelar snabbare än vad jag var på att greppa tag i den. Som tröstpris fick jag Andreas Dahls träningströja några minuter senare, en ung Andreas Dahl tvekade först när jag gick fram till honom inne på gräsmattan eftersom han sa att de själva fick betala för det. Men sen gick han ifatt mig och sa att jag fick den. Jag tror att han tjänade ihop de pengarna igen ganska snabbt under kommande år. Samma tröja hade jag förresten på mig som målvakt (inte min naturliga position) i Kalmarkorpen ett eller två år senare och plockade fyra straffar av fem på åtta matcher (jag har ju träffat honom efteråt också, minns inte om jag berättade just det för honom).

Men den jag mest ångrar är när samma förening gick upp i Allsvenskan efter kvalet 1992 och jag plötsligt står i omklädningsrummet i sändning med SVT Sport och segerrusiga HIF-spelare, och alla förutom min stora idol – inte Henrik Larsson och inte Mats Magnusson, utan Jonas Dahlgren – redan hade gett bort sina tröjor. ”Varför gick du inte fram och frågade honom?” Skulle jag vilja fråga mig själv. Eller helt sonika med två händer i ryggen knuffa fram mig (samtidigt var det här med fotbollströjor ingen direkt grej på den tiden, idag hade jag ju stångat mig fram för den). Idag ligger Dahlgrens åtta från matchen uppe i Sundsvall den 7 november 1992 ute på Tradera för 4 899 kronor. Strax efter att jag hade lämnat omklädningsrummet och gett mig ut i kylan – det var närmare 20 minus den kvällen – på Idrottsparken (idag NP3 Arena) såg jag en annan läktarlegendar vid den tiden komma ut med tröjan. Men jag tror inte det är han som har lagt ut den till försäljning nu. Och igen kommer jag att tänka på Schrödingers katt och alla de människor som man har stått tillsammans med på läktare (allsvenska på den tiden) runtom i landet och som inte längre finns kvar i livet men som står med där på mina gamla foton (för ja, kameran har ofta varit med). 

En dag för fotbollströjor

Jag blev varse att det finns något som heter ”Fotbollströjans dag” först förra året. Då tog jag på mig den tidigare Helsingborgs- och Ängelholmsspelaren Alexander Achinioti-Jönssons nummer 13 från när han spelade i kanadensiska Forge FC, Hamilton (snygg och udda hemmatröja i orange och vinrött). Den 29 maj i år är det dags igen och långsökt kommer jag nu in på varför jag började skriva om fotbollströjor och bortgångna vänner och bekanta…

Vi på Ettanfotbolls kommunikationsavdelning hade ett möte på Teams i förra veckan med Barncancerfonden, just inför Fotbollströjans dag, eller Fotbollströjefredag som den kallas. Vi fick bland annat se en presentationsfilm där årets lag presenterades – den tidigare förbundskaptenen Janne Andersson ”tog över” laget förra året – men också tidigare laguppställningar gicks genom. Och det var tungt. Väldigt tungt. Jag vill inte gå in närmare på det eftersom årets laguppställning inte är officiellt släppt än. Men det var många våta ögon under presentationen. Eller rättare sagt det fanns inte ett torrt öga.

Jag minns själv en polares systers kompis som diagnosticerades med hjärntumör när sommaren kom, snart hamnade i rullstol och innan hösten hade gjort sitt antågande hade hon gått bort. Hon var 14 eller 15 år gammal, särskilt många år efter Peter Widings foto från Gothia Cup kan det inte ha varit. Det går så klart inte att beskriva med ord så hemsk denna sjukdom, eller andra sjukdomar, är. Men att man kan göra en liten skillnad bara genom att bära en fotbollströja (och lägga upp en bild på sociala medier, samt swisha ett bidrag) är ju stort. Väldigt stort.

Alla orättvisor och hemskheter i världen och vi gråter över ett gjort eller ett insläppt mål. Men är det inte dessa ”banala” känsloyttringar som gör oss till människor? Och tänk vilken betydelse ett så ”simpelt” plagg som en fotbollströja trots allt har. Kevin Fenech lagkamrat valde att begravas i sin, 12 år gammal.

Jag har förresten för mig att vi kom trea och fick bronset i vår serie det året, trots storförlusten mot Nyvångs GIF. Tyvärr tror jag inte att mitt tröstmål till 2–8 var med att bidra till den bronsbrickan särskilt mycket. Men snyggt var det. Och tårarna rann, fråga mig inte varför…

Vid pennan,

Mikael Öhrn, LIA-praktikant på Ettanfotboll.