11 juni 2026
Porträttet: Aleandro Wihlborg Costa
Han har ”joga boniton” från sin pappas hemland Brasilien, ”gingan” från capoeiran och snabbheten och tekniken har vidare tillspetsats bland annat på asfalten hemma i stadsdelen Kobjer, men så är han också bara en helt vanlig lundensare som tar studenten i dagarna. Lunds BK:s glädjespridare och fotbollsunderhållare Alexander Wihlborg Costa har drömmar och ambitioner, men sporras minst lika mycket av tanken på ett välfyllt Klostergårdens IP i toppstriden av Ettan.
– Man vill ju ändå få folk att vara glada, helt ärligt, säger han.
Juniförmiddagen bjuder på hyfsat med sol och värme, även om det är rikligt med moln på himlen och den riktiga sommarvärmen än så länge inte har infunnit sig i vare sig Lund eller i någon annan del av riket. Desto mer jämn, stabil och behaglig är i så fall temperaturen på fotbollen i Ettan. Aleandro Wihlborg Costa – en av de unga spelare i Lunds BK – är en av flera talanger som med ett stort leende på läpparna gör vad han kan för att charma den publik som hittar till arenorna. Men den unge fotbollsunderhållaren charmerar inte bara med sina fötter, det är också en hel del akrobatik och dans.
Ett Öresundståg har nyss lämnat Lunds Central och passerar på spåren ett par utsparkar ifrån Klostergårdens IP. Den 19-åriga yttermittfältaren kommer på sin cykel runt hörnet i det stora arenaområdet, ler, vinkar och ställer den i cykelstället utanför kansliet. Efter att han har låst den presenterar han sig. Men inte som Aleandro.
– Lalo, säger han, ler och höjer handen för en fotbollshälsning.
Möjligheten finns att det där utvecklar sig till ett artistnamn – likt de stora brasilianska fotbollsspelarna som exempelvis idolen Neymar Jr – men smeknamnet som har satt sig har faktiskt ingen koppling till fotbollen överhuvudtaget.
– Om jag ska vara ärlig… När jag var liten kunde min syster inte säga Aleandro, så hon började säga Lalo. Sen har det bara blivit så, det är Lalo alla kallar mig, säger bollbegåvningen som är född och uppvuxen i Lund men har sina rötter i även Brasilien (pappa) och Polen (mormor).
Alejandro ”Lalo” Wihlborg Costa gör sin första riktiga säsong i Lunds BK och Ettan.
Samma år som han tar studenten förresten, nu på fredag närmare bestämt (Aleandro Wihlborg Costa har studerat Samhälls- och beteendevetenskap på Hedda Anderssongymnasiet i Lund).
– Men vi har ju match den kvällen, mot Ariana så…
Så… hur lägger du upp det?
– Först sa min mamma: ”nej, du ska inte spela”. Men nu vill hon att jag gör det, så hon ska fixa en stor skärm så tittar alla de första gästerna på matchen, sen kommer jag direkt dit efter den är slut.
Ville börja spela efter storförlust
Aleandro Wihlborg Costa är uppväxt i stadsdelen Kobjer, ett utpräglat 50-talsområde i nordvästra Lund. I viss konkurrens med Lunds SK är det Lunds BoIS som man spelar i om man bor här. Så gjorde även ”Lalo”, efter att ha sett Brasilien bli krossade av Tyskland med 1–7 i semifinalen i hemma-VM 2014.
– Då hade pappa på en Flamengotröja på sig och Tyskland spelade i den här rödsvarta tröjan också, så jag trodde det var de. Min pappa bara skrattade lite när de förlorade, så blev jag riktigt arg på honom. Sen dagen efter – jag har videoklipp på det – så står jag i trädgården och bara ber om att få spela fotboll.
Det blev ett gäng säsonger på Gunnesbo IP i rödvitrandiga BoIS, innan han Inför säsongen 2023 till slut bytte till LBK i den södra delen av staden.
– Det var många som ville att jag skulle byta klubb, men så gjorde jag aldrig det. Jag ville satsa på fotbollen, men jag trivdes så bra i Lunds BoIS. Det var ju där jag startade allting. Men sen när LBK skulle spela P17-Allsvenskan gjorde jag en provträning och kom in...
Inledningsvis blev det dock bänken för honom och huvudsakligen spel i andralaget, men Aleandro Wihlborg Costa är inte den som sätter sig och surar för det. Och redan säsongen därpå var han med att ta LBK upp i U19-Superettan, för att ytterligare ett år senare slutligen ta klivet in i seniortruppen.
– Jag gillar att visa andra att de har fel. Jag älskar det! Oavsett om jag bara får fem minuter så är det najs att visa dem att de har fel till slut. Så det är bara det huvudet jag alltid har haft. Jag blir inte arg om jag får sitta bänk. Många blir det. Visst lite tråkigt är det, men man får bara göra det bästa av det.
Innevarande säsong står han så här långt på två mål och två målgivande passningar på elva matcher.
– Det har varit bra. Det har varit några starter och några på bänken. Jag bara försöker göra det jag kan och så mycket jag kan för laget genom att skapa så många lägen som möjligt, göra min gubbe så att mina medspelare kan komma i bra lägen och göra mål – eller så att jag själv gör mål – så att vi till slut vinner matchen.
– Nu vet jag vad jag kan göra så det är bara att fortsätta. Men jag har ingen stress av att göra mycket poäng. Det är najs, men hellre att laget vinner. Jag skapar många lägen – ibland gör jag ett mål och poäng – jag är där alltid och försöker göra så mycket jag kan för att lägen ska komma.
Spelade om en liter Cola
Det grundläggande fotarbetet i den brasilianska kampsporten capoeira kallas ginga, något som alla brasilianska fotbollsspelare värda namnet också har i sig.
– Jag kan inte förklara det, det är bara något som man får genom capoeira och som vi brassar har.
Han har tränat capoeira hela livet – det är hans pappa som har startat och driver föreningen Abadá Capoeira i Lund – och idag har han orangeblått bälte, vilket är den femte graderingen (högsta är rött vid 14:e graderingen).
– Så jag är väl ändå där som de vuxna brukar vara, säger han och medger att han emellertid inte hinner träna lika mycket alls idag på grund av fotbollen.
För träna extra fotboll, det gör han också. Tekniken, explosiviteten och att träna på att försöka avsluta så snabbt som möjligt, är saker som Aleandro Wihlborg Costa ständigt försöker bli bättre på. Och att sparka boll även när det är träning, det har han alltid gjort.
– Vi spelade mycket på Lerbäckskolan när jag var mindre. De hade en fotbollsplan där, men nu har de tagit bort konstgräset så det är lite tråkigt nu när det är sommar. För det är en riktigt najs plan att spela på, det är en sjumannaplan så man kan ändå spela match även om man inte är så många. Det var mycket där jag spelade, både med dem som var äldre och med yngre. Alla umgicks där och spelade mycket. Sen var jag mycket på gatan också och spelade med vänner och så.
På asfalten?
– Ja, exakt (skratt).
Lite brasilianskt?
– Ja, lite (skratt).
Då var det mer det tekniska eller hur gjorde ni med mål?
– Min pappa gjorde två mål, så satte vi upp dem och körde.
Men det är inte så många glidtacklingar och sånt på asfalten…
– Nä… Men en gång när jag var i Brasilien var jag ute på kvällen med en vän så körde vi på en liten futsal-asfaltsplan tre mot tre. Vi körde vi till tio om en enliterscola, då var det på liv och död för alla. Jag blev nedknuffad, det var en liten vattenpöl där, så kom han och bara ”puttade” mig – det var alltså en riktigt hård tackling – i pölen. Men till slut så vann vi. Och alla spelade barfota. Sen gick vi till grannen och bad om vatten. Det var en rolig upplevelse.
För det är inte bara på hemmaplan han tränar extra, det har blivit mycket spel i Brasilien också. Inte bara på ”gatan”, utan även i en lokal klubb.
– Jag vill hålla igång hela tiden. Det är mycket varmare där och man behöver verkligen dricka vatten hela tiden. Det är ju mycket mer där att alla vill ju göra sin gubbe, man vill ha det här ” Joga Bonito” (portugisiska, översatt till ”det vackra spelet”, reds anm) i sig. Alla har också den här mentaliteten att det ska vara hårt, och man slåss om man blir dribblad. Tunnlar man en kille kommer han att komma efter och sparka dig, säger han och skrattar.
Men det blir även extraträning i Portugal ibland, efter säsongen är ännu en träningsresa inbokad där tillsammans med familjen och tre vänner.
– Det är en kille som har lite privatträningar. Jag har varit där tidigare så han har tränat mig några gånger. Det är min mamma som har kommit i kontakt med honom.
Målsättningen?
Att bli en större underhållare på planen.
– Man gör så att publiken tycker matchen är intressant. Kanske att de blir chockade när jag gör en dribbling på någon. Eller gör ett snyggt mål. Bara att man gör någon liten grej så att man får liv i matchen, för om jag gör det blir motståndarna också påverkade. Då blir det också en roligare match och alla kommer att börja spela lite tuffare.
För även om det är mycket brasse i hans spelstil, finns det naturligtvis en stor dos svensk fotboll i honom också.
– Jag har det här svenska i mig också att vilja gå hårt in i dueller, fast att jag är minst på plan. Jag gillar att ha dessa dueller, jag älskar det. Att få tacklingar är också skitnajs.
Gillar att få tacklingar alltså…
– Om de tacklar mig blir det bara mer liv i matchen. Då är det jag mot honom.
Men det är inte bara i fotbollsspelet som han bjuder på underhållning. Det är danser, volter och annat också i samband med målfirande och liknande. Något som han har med sig från capoeiran.
– Det är ju mycket akrobatik, mycket med känsla i kroppen och balans så det är ju mycket därifrån jag har fått det.
Hur mycket har den gett dig – capoeiran?
– Jag skulle säga väldigt mycket, den har ju lagt basen för hur min kropp är. Det här med min balans till exempel…
– Alltså jag har aldrig fått någon allvarlig skada för mina ben är det starkaste i min kropp. Det är min pappa som alltid har hjälpt mig med att få dem stabila, så den har varit till stor hjälp.
Historiskt avancemang sporrar
Kontraktet sträcker sig bara säsongen ut, men det finns en dialog med klubben om att förnya.
– Jag trivs här. Fortsätter det som det går nu är det också skönt, gå upp till Superettan och göra det historiskt för Lunds BK.
Vad hade det betytt att vara med om att ta upp LBK?
– Jag hade blivit extremt glad. Jag sa redan från början när folk trodde vi skulle åka ner att jag trodde att vi skulle kunna vinna Ettan. För fast att vi kanske inte har de bästa spelarna på pappret, så vi yngre – vi har ändå några yngre i vårt lag – vill ju visa vad vi gör och verkligen visa för alla andra att de har fel. Och det är det vi har gjort och kommer att fortsätta göra. Att gå upp till Superettan, det hade varit… jag hade börjat gråta av glädje.
Drömmen om en större scen finns där så klart också.
– Om man kollar långt fram, absolut, min drömklubb (Manchester) United hade jag ju velat spela för. Jag vill nå så långt som möjligt men också spela för så mycket folk som möjligt, för det gör också att jag spelar bättre. Om det är en fullsatt arena på ”KG” (Klostergårdens IP, reds anm) – usch minst tre mål! Annars blir jag besviken på mig själv.
Vad är det som sporrar med publiken?
– Jag vet inte, det är att folk tittar. Man vill ju ändå få folk att vara glada, helt ärligt. Det är ju mycket hat och så inom fotbollen, istället för att de ska hata vill jag få dem att vara glada istället. Oavsett om jag hade spelat för deras rivaler, som Ronaldinho mot Real Madrid… han fick ju rivalerna att börja klappa åt honom. Bara att få alla glada när man spelar.
En egenskap som är starkt förankrad i honom, att vara en glädjespridare. Även utanför planen.
– Jag har mycket energi. Jag älskar att dansa, till exempel när jag är med mina vänner. Då är det alltid jag som ger dem lite danser hit och dit, då kommer de som vi inte känner och börjar dansa med oss. De blir glada av vår energi som vi ger till andra. Att få alla glada, det är bara sån jag är som person.
Nästa möjlighet att bevittna Lunds BK och Alexander Wihlborg Costas fotbollskonster på plan är på fredag hemma mot AFC Malmö, en match som ”Lalo” själv alltså prioriterar före sin student. På grund av ombyggnad spelas matchen emellertid på Gräsplan 2, strax nordväst om kansliet.
Text & foto: Mikael Öhrn
Dela
FLER NYHETER
