Målvaktsgenerna rinner i blodet, Ängelholms FF:s gulblåa färger lyser minst lika skarpt som den gassande majsolen och Ettanfotboll och han går ”way back”. Robin Streifert har vänt hem igen, från hemifrån.

– Så kan man säga. Jag är inte långt ifrån uppvuxen här. Så det här är hemma, säger han.

Drömmen om att ta ett kliv eller två uppåt i seriesystemet är intakt, samtidigt kan Robin Streifert lika väl se sitt tröjnummer hänga uppe på huvudläktaren tillsammans med Daniel Johanssons tolva och Björn Westerblads elva.

Till ÄFF kom han redan som 14-åring, Roar Hansen valde att satsa på honom i seniorfotbollen som 19-åring och undantaget fjolårssäsongen då han gjorde ett gästspel i moderklubben Åstorps FF i tvåan har Robin Streifert varit sitt ÄFF troget.

Han tar emot i en vit hoodie, västjacka och sin karakteristiska skäggstubb bakom huvudläktaren på Ängelholms IP, en måhända blygsam idrottsanläggning om man jämför med hockeybjässen Rögle BK:s Catena Arena där ”Pollenkungens” gamla RBK nyligen drabbade samman med klassiska Skellefteå AIK i hockeyns SM-final.

Huvudläktaren stod klar till seriepremiären 2005 och undantaget en nödvändig upprustning 2014 för att ÄFF överhuvudtaget skulle få spela seriefotboll där, har kommunen snarare bantat ner området kring IP – med ambitionen att i framtiden bygga en ny arena i det så kallade Arenastaden intill ishallen – och flera av träningsplanerna har på senare år rivits upp och bebyggts med bostäder. Med tidens naggande tand har även de gula stolarna snarare gulnat.

– Ja, de är bleka… De har ju suttit här i några år, säger Robin Streifert som kommer direkt från sitt jobb som lärarassistent på Villanskolan i Ängelholm.

Han tar mig med in i ÄFF:s inre under läktaren. Till höger byter bortalaget och domarna om, till vänster har ÄFF sina utrymmen med bland annat, omklädningsrum, tvättstuga och gym. Han slår upp dörren till det sistnämnda.

– Vi har allting vi behöver härinne, tillsammans med mycket kompetens i personalen. Vi har precis fått lite nya grejer och nya vikter, så vi har alla förutsättningar för att lägga en bra grund, säger 27-åringen. 

För några år sen tyckte Roar Hansen och övriga att han behövde ”biffa” till sig lite, sagt och gjort använde han ledigheten till att gå extra till gymmet. Han spenderar fortfarande mycket tid där, särskilt i samband med träning, men har nuförtiden också lärt sig uppskatta ledig tid ifrån fotbollen. 

– Det har ändrats lite med åren. Man blir ju äldre, så att säga, säger han. 

Njae, så gammal är du inte… 

­– Haha nä, inte än. Men man får känna lite med kroppen och jag tycker att det upplägget jag har tillsammans med Sebastian (Lundberg, fystränare) har blivit väldigt bra. Det är en kombination av allt möjligt, så vi är här inne en hel del; både innan och efter träningar. 

Men du nämnde det här med ledigheten, hur viktigt är det med den återhämtningen när man är på den här nivån? 

– Jag tycker att det är viktigt. Det blir mentalt också, en hel del. Det är skönt att inte träna den här dagen. Jag har väl märkt de andra åren när jag har tvingat mig att gå till gymmet lediga dagar, man har väl inte tagit i riktigt utan man har gått dit och bara gjort det för att… När det är fotbollsträning är det mycket lättare att pusha på och det blir mycket roligare och enklare, så jag har fått mycket bättre resultat. 

Tacksam för familjens stöd

Fram till för fem år sen bodde han kvar i familjehemmet i Åstorp, drygt två mil inåt landet från Ängelholm sett.

– Jag har mycket att tacka mina föräldrar för, men även farmor och farfar. Jag minns dagar när jag gick i åttan, farmor och farfar hämtade mig, jag fick mat där och sen körde mig in till Ängelholm, säger Robin Streifert.

Oavsett väder och vind stod antingen föräldrarna eller farföräldrarna och väntade.

– De har fått hänga kvar… Och de är fortfarande här varje match och ibland till och med på bortamatcher. 

Hur mycket betyder det stödet och uppbackningen för dig?

– Extremt mycket! De har aldrig pushat eller tvingat mig till något, utan det har varit ”vill du detta, då hjälper vi dig”. De har hjälpt mig med alltifrån att köra mig till vad jag vill ha för mat när jag kommer hem och vad jag vill äta dagen innan match och ha den klar till mig. Såna smågrejer, och aldrig riktigt pressen utan ”vi gör vad vi kan” så jag har mycket att tacka dem för.

Vi fastnar i korridoren där lagfoton från de senaste åren hänger.

– Jag debuterade när jag var 17, tror jag. Det var året efter vi trillade ur Superettan. Så 2017 här är mitt första år, på riktigt i A-laget, säger Robin Streifert och pekar på en mindre skäggig yngling på lagfotot. 

– Man ser att det har hänt en del på bilderna, så att säga…

Sina första träningar med A-laget gjorde han emellertid redan i Superettan, men debuten skedde på senhösten året efter i en match mot FC Rosengård. Sen har han varit fast mellan stolparna sedan första året i tvåan 2019, då nuvarande Eskilsminne IF-tränaren Roar Hansen tog över. 

– Då sa han att han ville satsa på mig. Han är en av de människor som har betytt mest för mig, att han valde att tro på mig så pass tidigt. Sen dess har det varit rätt så många matcher… 

Blev vän med idolen

Rundturen går vidare.

­– Här har vi ett rum där det hänger lite kläder och så, säger han, visar klädförrådet och fortsätter:

– Sen vårt kära omklädningsrum… Och det är väl härinne som jag har de stora minnena.

Han visar platsen han hade sist han var här, i den bortre hörnan. Därefter tar han plats på sin nuvarande som ligger på andra sidan av den längan.

– Här har man tillbringat många år, många timmar och har många minnen. Ett av dem är när vi firade kvalet, att vi höll oss kvar i Ettan 2023. Då sprutades det champagne, öl och så. Det är ett starkt minne – hela den dagen.

Han var även varit med på hela resan från Superettan, ner till tvåan och sen upp igen; även om han inte varit med som A-lagsspelare hela resan. Så han var där också när föreningen stod på ruinens brant och var nära konkurs 2016.

– Jag var uppe och fick träna med A-laget den dagen. Jag sitter härinne, en blyg liten kille som är 16–17 år. Här sitter jag med de stora grabbarna och de kommer in och säger ”vi är körda, det är konkurs”. Alla sitter här och ska ut och träna, jag hade kommit för att träna också. Sen kommer de senare och säger att det inte är konkurs. Det är också ett minne som sitter kvar, säger han.

Första träningen gjorde han en vinterdag när Matt Pyzdrowski var målvakt, samma amerikan var sedan Robin Streiferts målvaktstränare i några år innan han gick vidare till Malmö FF:s organisation.

– När jag kom till Ängelholm var det han som stod i mål, han var min idol och det var honom som jag såg upp till. Sen att få gå ut och träna med honom, det var stort för mig, säger Robin Streifert.

Han fick inte bara en god vän i sin tidigare lagkamrat och målvaktstränare, utan även ett stöd när det kom till motgångar som exempelvis förra året i Åstorp.

– Han ringde mig rätt så kvickt efter att han fick höra talas om det, säger Robin Streifert och fortsätter:

– Han är en av de närmaste vännerna jag har idag. Så som han har hjälpt mig, även utanför plan... Han fick ju sluta på grund av den psykiska ohälsan, så han har varit ett stöd just att hantera såna grejer. Det har jag lärt mig extremt mycket av genom åren, när man har haft det kämpigt, fortsätter han och nämner att även Roar Hansen varit ett stort stöd genom åren.

”Världens finaste kille”

I omklädningsrummet sitter även Lars-Erik ”Lasse” Heil, tidigare materialförvaltare som numera har gått i pension, i full ÄFF-mundering.

– Världens finaste kille, helt underbar! Han har räddat mitt liv, utan att gå in på några detaljer, säger han om Robin Streifert. 

Trots att han har gått i pension är han på IP och hjälper till.

– Det är en härlig miljö och trevliga killar, så varför inte? Och blir man pensionär är det lätt att man hamnar hemma, så då är det bättre att komma hit, säger Lars-Erik Heil.

– Han var faktiskt en av dem som tog emot mig när jag kom upp som 16–17-åring och tränade med dem, och han har varit här sen dess. Så han har sett lilla mig växa upp, säger Robin Streifert och fortsätter: 

– Det var många dagar man slutade skolan i Åstorp vid två och kom hit, i gymnasiet när man gick här i Ängelholm kunde det dessutom vara alltifrån tolv, ett. Att åka hem och sen in igen gör man ju inte, speciellt inte när man inte hade körkort. Då blev det att man kom hit och satt i klubbstugan eller satt härinne, då var ju Lasse här så det har blivit många timmar och mycket skitsnack...

– Mycket skitsnack, fyller Lars-Erik Heil i och skrattar.

Anledningen till platsbytet i omklädningsrummet stavas fjolårssäsongen då Robin Streifert valde att vända tillbaka till moderklubben Åstorps FF som hade tagit ett historiskt kliv till division två. Sejouren blev inte riktigt som den var tänkt när föreningen och Robin Streifert helt enkelt kom på kollisionskurs sedan han hade stoppats från att provträna med Jönköpings Södra IF i Ettan.

Han har lagt debaclet bakom sig och ”vänt blad”, som han säger. Med distans till allt – Robin Streifert tränade under hösten med Ängelholm men fick sitta på läktaren när det var matcher med Åstorp – känner han ändå att det är fint att ha representerat sin moderklubb.

– Jag är ändå glad att jag fick möjligheten att komma dit och göra A-lagsmatcher. Jag har ju själv varit den lilla grabben som stod och var bollkalle, så det var A-lagsmatcherna jag saknade. Men nu har jag gjort dem och är jätteglad att de tog in mig i det skedet jag var i och att jag fick hjälpa dem i de matcherna som jag fick spela, säger han.