22 juni 2026
Porträttet: Roar Hansen
Utanför det lilla nordvästskånska samhället Stidsvig går E4:an, den tar en bland annat till Helsingborg i sydväst men också till Värnamo i norr och därtill hyfsat rakt på både Växjö och Åtvidaberg – några av de platser som Roar Hansen har pendlat till genom åren. Men det är också häromkring som de skånska skogarna börjar resa sig och breda ut sig vidare in i Småland. Här i det naturnära lugnet inledde han en gång i tiden sin tränarkarriär, det är även här hans vurmande för just den skånska fotbollen har växt fram och det är här som han återhämtar sig mellan toppstrider och bottenstrider i den svenska fotbollen. Men det är också här som de flesta stora besluten fattas, alltid med hustrun Christel Hansen vid sin sida.
– Det är klart att jag involverar henne. Hon är den första jag pratar med, så är det ju, säger Roar Hansen.
Det är en gråmulen och blåsig tisdag i Skåne. Eskilsminne IF har träningsledigt, men tro inte att Roar Hansen ligger på latsidan för det. Medan hustrun Christel Hansen är iväg och jobbar börjar han själv att ”kötta”, som han uttrycker det. Dels ska han hålla en föreläsning om sin tränarkarriär i Lund på kvällen, dels öppnar snart sommarfönstret. Redan tidigt på morgonen började han med att sätta sig att kolla på spelare på datorn och han har även samtal inbokade under dagens lopp.
– Ibland bara måste man bestämma sig, nu sätter jag mig med detta och så köttar jag. Så idag är det en köttardag, säger han och skrattar.
Tekniken bakom scouting har som så mycket annat så klart utvecklats genom åren och idag finns det en uppsjö av statistikverktyg tillgängligt för analys, samt de flesta spelare går det att titta på i såväl videoklipp som i inspelade matcher. Har man resurser till det tittar många även på ett potentiellt nyförvärv i matchmiljö live.
– Jag säger inte det ena eller det andra, utan man tittar på dem i klipp till att börja med. Sen ser man någon hel match på en spelare, om man verkligen känner att det här skulle kunna vara något. Har man sen tillfälle att kunna se dem live är ju det också bra.
Han jämför med sin tidigare assisterande tränare Karl-Gunnar Björklund, idag scout i IFK Göteborg och innan dess i samma roll i Hammarby IF, som kanske är iväg och ser uppemot fyra matcher live en helg.
– Det är klart att vi inte har de resurserna, men jag och tränarna kan absolut titta på matcher. Vi har lite folk som tittar på de lokala lagen och är det något vi hittar är det klart att vi kan åka och göra exakt samma, men vi gör det i miniatyr. Det är ju inte så att vi har anställt folk för att göra det, säger Roar Hansen och jämför med de allsvenska jättarnas scoutingverksamhet.
Hur stor del i din fotbollsresa har din fru?
– Ärligt talat hur mycket som helst, från första början när jag till och med började i Stidsvig. Jag menar jag var typ 24 år och vi hade fått vårt första barn, jag jobbade heltid och hon jobbade heltid. Sen efterhand fick vi barn igen två år senare, då blev det att hon började jobba deltid och därefter har hon egentligen anpassat sig efter min fotbollsresa. Så allt, skulle jag vilja säga. Allt!
Ni fattar alla beslut och så gemensamt?
– Ja men precis, så har det alltid varit. Någonstans om jag inte har med henne på tåget – och har haft – då är det klart tufft. Vi fick tre barn ganska snabbt, sen 2007 fick vi vår ”sladdis”, så Christel har tagit ett oerhört stort lass hemma runt barnen och hon har ändå jobbat samtidigt, så det är klart att jag involverar henne. Hon är den första jag pratar med, så är det ju.
Hustrun Christel Hansen har själv ett förflutet i fotbollen, även hon spelade bland annat i dåvarande Stidsvigs IF (idag sammanslaget med rivalen Östra Ljungby IF under namnet FC Kopparmöllan.
– Hon har ju varit med så länge nu. Sen är hon ju själv en fotbollstjej i grund och botten, det har jag alltid sagt; hon har ju själv spelat fotboll. Så det går ju att prata fotboll med henne också.
Även om Roar Hansen så klart har fått ha dubbla boenden när han har varit tränare i klubbar som exempelvis Östers IF, Åtvidabergs FF och nu senast Varbergs BoIS, har hemmabasen alltid återfunnits i ”lilla” Stidsvig.
– Det är den dealen hon och jag gjorde, att barnen inte skulle dras upp och hon har alltid trivts med sina jobb. Sen är det också så att vi hade mor- och farföräldrar väldigt nära oss och de har också betytt mycket, de har hjälpt mig men framför allt avlastat Christel. Det är ett aktivt val för att få saker att fungera.
Tog lång tid på ICA
Roar Hansen själv har bott i samhället sen han var nio år, så oavsett vart i landet som tränarkarriären har tagit honom så är det alltid hem hit han har kommit för att framför allt ladda batterierna och umgås med familjen.
– Det är ju ändå ett lugn och ro, inget brus. ”Lilla” Stidsvig, som du säger, det ligger mitt i naturen, nära skogen. Jag kan bara ta en liten promenad, typ 400 meter över en äng, sen är jag nere vid ån och går i skogen. Det blir ju mindfulness, så är det ju.
Förutom åren när han var i Helsingborgs IF då. De åren var han inte som vilken vanlig Stidsvigsbo som helst och utrymmet för att bara koppla bort fotbollen fanns inte på samma sätt, även om han idag minns det med ett skratt.
– Man hade ju fattat det, men då upptäckte man det på riktigt. Jag hade en granne som höll på Malmö FF och en som är från Stockholm och han höll på AIK, men alla andra höll ju på HIF. Så det engagemanget… Både härute i Stidsvig och i Östra Ljungby var det många som brydde sig om HIF. Det tog mig lite på sängen ändå, det gjorde det.
– Då kunde jag knappt… Då hade man ju papperstidningen fortfarande, då blev det ju så… Gick man på ”Eriks” på ICA i Östra Ljungby, så om man skulle handla något som man tänkte skulle ta tio minuter max tog det oftast en halvtimme. Det var jag inte riktigt beredd på. Annars är här ju lugnt och fint, men just de två åren i HIF var det nära stugknuten.
Samtidigt går inte närheten till hemmet nödvändigtvis hand i hand med att fotbollen stannar kvar på träningsanläggningen när han kör hem. Tvärtom menar Roar Hansen att jobbet är betydligt enklare att få med sig hem när du jobbar närmare hemmet, än om du befinner dig längre ifrån hemorten.
– När man är i väg så är man jävligt fokuserad. Jag jobbar alltid mycket, men då jobbar man kanske för mycket när man är borta så. Man gör vad man ska, men du dödar ju lite tid också så man gör kanske lite, lite extra. Det är inte så att du gör något dåligt nu, men man blir nästan lite nördig när man bor så själv.
– Skillnaden mot hur man har det nu, det kan Christel kommentera: ”du har ju med jobbet hem när du bor nära”. Men när jag är borta och kommer hem sitter jag kanske inte och pratar i telefon och så, utan man är färdig med jobbet.
Vurmar om skånsk fotboll
Även om hemmaklubben Stidsvigs IF kanske aldrig blev omtalade särskilt långt utanför sockengränserna på den tiden då den existerade under egen regi, så är dess litterära motsvarighet desto mer känd. Stridsvigs IF hette en av Åshöjdens BK:s rivaler i böckerna av Max Lundgren. En tid då den skånska småklubbsfotbollen dessutom bestod av betydligt fler klubbar än vad den gör idag.
– Så var det när jag spelade fotboll och spelade i pojklaget här, då mötte vi Östra Ljungby. Men det fanns även Forsby, Vedby, Rönne, Klippan, Ljungbyhed, Eket, Åsljunga och Skånes Fagerhult. Dessutom hade Össjö pojklag ibland och när vi spelade i juniorlaget hade Örkelljunga också ett litet ryck. När man mötte dem var det Max Lundgrens värld liksom. Jag läste ju också Åshöjden och att läsa om sin egen by och att de spelar fotboll, det är klart att det inte är på den högsta nivån men det är fotboll som berör mig.
De ”små” klubbarna har dock blivit färre och färre med åren.
– Med tiden har fotbollen fått konkurrens med andra sporter och småklubbarna har det tufft. Det är sammanslagningar; Vedby/Rönne var först och sen har det varit flera stycken. Jag menar min hemmaklubb Stidsvig har slagits ihop med Östra Ljungby och heter FC Kopparmöllan nu. Men så ser det ju ut.
Men det är inte bara på lägre nivå som fotbollen i Skåne har genomgått en förändring. Det står ganska snart klart att Roar Hansen brinner för ämnet. För inte så längesen spelade fyra skånska föreningar i Allsvenskan. Idag är utgörs mer än hälften – nio föreningar – i Ettan Södra av klubbar från Skåne.
– Fotbollskartan i Skåne – ursäkta uttrycket – är ju jättekonstig. Jag menar ett tag – när jag var i (Landskrona) BoIS, då var de i Allsvenskan, HIF var där, Malmö var där och Trelleborg också. Eller så har Trelleborg varit i Superettan, men då har även Ängelholm varit där. Idag är Malmö jättestora och eftersom Trelleborg åkte ur Superettan så har vi två klubbar där och sen har vi nio lag i Ettan. Vi kan säga att det är spännande med så många lag i samma serie men egentligen är det ju något fel i den skånska fotbollen för tillfället, tycker jag.
– Nu leder Trelleborg och ”Granen” (Andreas Granqvist, tränare i TFF), jag tror de vinner också. Och de har ju musklerna att göra något, i sommar också. De har störst budget, bäst organisation och nu har de fått den starten de har velat. Fast jag är i samma serie så om jag tar ett helikopterperspektiv, så länge vi inte har två allsvenska klubbar är det väl rimligt om något av Skånelagen går upp i Superettan. Och den klubben med stor tradition och som har varit i både Allsvenskan och Superettan i flera år, det är väl klart att de har en ambition. Och det ska de ha. Sen är det ju bra om någon mer skånsk klubb går upp i Superettan, det är bara bra för den skånska fotbollen. Sen hoppas man ju att HIF eller Landskrona tar sig upp i Allsvenskan, så att det börjar rätta till sig.
Du verkar verkligen engagerad i just den frågan…
– Det är jag! Jag har tränat olika klubbar, men jag försöker alltid se den skånska fotbollen i stort. Jag är född och uppvuxen i Skåne, och har verkat i flera av klubbarna här. Sen har jag varit i Småland, Östergötland och Halland nu sist, men på något sätt så ligger ju ändå skånsk fotboll mig varmast om hjärtat. När jag började träna 24 år gammal och började gå tränarkurser, jobbade jag lite i Skåneboll både med zonläger och tränarutbildningar. Så jag önskar ju egentligen alla skånska klubbar framgång (skratt). Sen skitsamma att man tränar lag och är konkurrenter, men jag tycker att det är bra om det går bra för skånska lag och det står jag för. Sen är det möjligt att det finns de som tänker att ”du är ju i Eskil”, men ja jag har varit med så länge så jag kan ta det i ett helikopterperspektiv och tänka ”vad är bra för vår region”.
– Det är många som tycker hit och dit, men vad ska vi göra åt det? Och varför kan vi inte på något sätt ta tag i det igen på ett eller annat vis? Vi ska så klart vara varandras konkurrenter inom skånsk fotboll absolut, men ska vi attrahera ungdomar till att fortsätta spela fotboll i vår region ska vi nog skärpa till oss alla – klubbledare, tränare och allting i vår region. Vi kan inte vara med och inte ta ansvar. Ska vi vara med får vi försöka ta ansvar alla. Annars blir vi bara gnälliga vuxna som sitter och gnäller och inte gör något åt det.
I den här frågan sneglar Roar Hansen därför gärna mot Danmark.
– Om man vill upp i eliten så måste kanske vi också inte bara ska titta i Sverige. Jag menar jag hade ett par, tre danska spelare när jag var i Ängelholm förra gången och de var jätteduktiga. Vi har haft jättemånga spelare från Malmö som har spelat i Ängelholm, men då kan lika gärna en spelare från Danmark spela där. På norra sidan tar de Helsingborgshållet och bor de i södra är det snabbare med tåget. Jag har själv haft det i Ängelholm så jag vet att det går. Och det är det jag menar, det är klart att vi tittar lokalt och tittar svenskt till att börja med, men jag tror också att om de danska klubbarna kan hämta bra svenska talanger då kan vi som är lite längre ner i näringskedjan också hämta danska spelare och kanske attrahera danska talanger som har blivit bortgallrade från en större klubb i Danmark så att de får en andra chans i en svensk klubb.
– Jag menar allsvenska- och superettanklubbar har hittat talangfulla spelare i både andra- och tredjeligan i Danmark som har gjort det jättebra i svensk fotboll, säger Roar Hansen och nämner Mileta Rajovic, dansken som Kalmar FF värvade från danska tredjeligan och sen sålde för mångmiljonbelopp till engelska Watford 2023, som exempel.
– Kan Kalmar så kan väl vi andra som är lite närmare också göra det? Jag vet inte hur någon annan funderar, men det är såna saker som i alla fall jag tänker på.
Tillbaka i Ettan
Efter att ha räddat kvar Ängelholms FF i Ettan 2023, slutade Roar Hansen som tränare och blev i stället sportchef i samma förening. Tiden borta från tränarbänken blev dock kortvarig och redan i slutet av sommaren därpå tog han över som tränare i Varbergs BoIS i Superettan. En klubb han säsongen därpå länge låg och fajtades med i toppen av serien, men till slut fick nöja sig med en sjätteplats. Att han därefter skulle ta klivet ner i Ettan och ta över Eskilsminne var det måhända inte många som räknade med. För Roar Hansen själv var det emellertid inget märkvärdigt beslut.
– Ärligt talat, jag har en lång karriär och för mig handlar det om projekt. Men det handlar faktiskt också om – och det har jag sagt i flera intervjuer – den glädjen som jag fick tillbaka till mitt tränarskap. Folk frågade mig om jag tycker det är roligt fortfarande och jag tycker faktiskt att de senaste säsongerna har varit fantastiskt roliga, för jag hittade tillbaka till någon slags glädje till min egen fotboll och mitt eget tränarskap när jag kom tillbaka till Ängelholm. Sen är jag bara en vanlig fotbollskille, folk pratar om att jag har varit med länge, börjar bli gammal och så, men jag är fortfarande jävligt intresserad och tycker att fotboll är roligt; framför allt att umgås med ett fotbollslag och andra ledare.
– Sen ur mitt perspektiv, ett tag var jag nästan yngre än spelarna när jag började i sexan en gång i tiden. Sen var jag lika gammal som spelarna, sen var jag lite äldre och sen har det växt va. Nu kan ju i princip alla spelare vara mina egna barn, så det är klart att du har ett annat perspektiv idag också. Jag tycker i grund och botten jättemycket om fotboll, gillar att umgås med människor och få dem att jobba ihop. Det är inte svårare än så och därför blir det ”projektet” i sig själv som blir intressant. Jag vet att folk kanske vill att jag ska svara något annat, men jag svarar bara som det är (skratt).
Hur upplever du Ettan så här långt?
– Ettan är alltid Ettan. Det är som alltid. Det är hårt jobb, jämna fotbollsmatcher och alla kan slå alla. Sen gäller det att få ut så mycket effekt som möjligt.
Med din erfarenhet av att ha tränat i Ettan tidigare, men också högre upp i seriesystemet, hur känner du att Ettan som liga har förändrats genom åren?
– Det är väl kanske det här med talangliga, att man har marknadsfört det rätt hårt från Ettan. Jag måste ge Jocke Persson beröm, han var i Kristianstad och sen kom han till Varberg. Han vågade leta efter och hittade talanger i Ettan som han tog till Varberg, där flera av dem lyckades bra och till och med gick vidare i sin karriär. Där känner jag att den förändringen kom – eftersom Ettan bevisligen är en talangliga och du kan hitta unga spelare – och att fler allsvenska- och superettanklubbar sen har hängt på Varberg. Det menar jag att det var Jocke Persson själv i egen person som satte den trenden. Så Ettanfotboll har haft nytta av det också, tycker jag.
– Sen är det uppmärksamheten runtomkring och att det finns tv-sändningar och hela den grejen. Sen att man försöker stärka organisationen kring Ettan med Jimmy (Fors, verksamhetschef på Ettanfotboll) och alla andra som sitter på olika poster där. Det är väl den största skillnaden. Annars är det samma krig (skratt).
Eskilsminne ska uppåt på sikt
För Eskilsminnes del har säsongen varit väldigt mixad, men i skrivande stund har man landat längre ner i tabellen. Samtidigt menar han att Eskils ambitioner den här säsongen inte är att slåss i toppen, utan att växa och i slutändan göra det bättre än förra säsongen.
– Men det handlar inte om det i Eskilsminne, utan vi ska spela 30 omgångar och vara på en bättre plats än vad Eskil var ifjol. Sen är det att man har ambitioner att både förbättra den klubben, samt stegen i skånsk fotboll, på sikt. Och det är väl därför som jag har kommit dit för att försöka hjälpa dem med det.
Om vi snackar Eskils lite, inom en snar framtid var tror du att föreningen skulle kunna befinna sig?
– Det enda jag kan svara är att jag hör vad de som styr säger, man vill ju spänna musklerna lite här i framtiden. Men inte alltför jävla långt bort naturligtvis. Jag vet att Eskil har en ambition att kanske tävla om platserna till Superettan. Sen kanske man tar steget.
– Det var någon som frågade: ”har Helsingborg plats för två elitlag”. Ja, det är väl klart. Vi hoppas ju att i HIF:s resa, att de går upp i Allsvenskan och att så småningom Eskil är i Superettan. Jag menar, jag har ändå varit i Ängelholm i Superettan så häruppe finns det definitivt plats för ett allsvenskt lag och ett i Superettan. Det är inget snack om det.
Har många fina fotbollsminnen
Roar Hansen fyllde 60 i vintras och har redan nu haft en lång och innehållsrik tränarkarriär. Givetvis är där många fina fotbollsminnen att sortera ibland.
– Ärligt talat när jag gick upp med Klippan från division fyra till division tre och vi vann DM. Det betydde så oerhört mycket just i den stunden och det är kära minnen. I Helsingborg Södra gick vi från trean till tvåan, och vi vann DM då också. Det är helt fantastiska minnen, säger han men fortsätter snart.
– När jag hade mitt första elittränarjobb som assisterande i Landskrona och fick komma till Allsvenskan... Det gick inte så bra för laget, men för mig personligen är det saker som jag bär med mig och har burit med mig. Man lär sig både av framgång och av motgång.
Därtill sträcker förhållandet med Ängelholms FF sig långt tillbaka. Men där är än mer än så som Roar Hansen minns tillbaka till.
– Det är inget att snacka om, jag har jobbat tio år och åtta månader i Ängelholm så givetvis har ÄFF betytt något på min resa. Sen att få träna HIF – den stora klubben där jag är född och uppvuxen – det är klart att jag känner en oerhörd stolthet och tacksamhet för det.
– Men om du ska ta det starkaste, enskilda minnet så är det väl ändå… (paus) …ja, om jag ska ranka det så är det väl de här två åren i Öster. Det var en fantastisk period, att få föra tillbaka Öster till Allsvenskan och den glädjen som fanns i den staden. Det är många goda minnen, men den är kanske lite, lite före alla de andra.
Han kommer förståeligt nog tillbaka till ÄFF igen.
– Det var ju jävligt häftigt att ta upp Ängelholm i Superettan igen (2007, reds anm), för det var Mats Johanssons (ordförande i ÄFF 1996–2011) största dröm. De var uppe där 2002 och han hade en stor önskan om att komma tillbaka till Superetttan en gång till och det lyckades vi med. Sen spelade ÄFF i Superettan i tio år. Så det är jättesvårt att välja, varje tid har sin stund.
– Det är samma som det här krisåret i Ängelholm (Roar Hansens sista år som tränare i ÄFF 2023, reds anm) när vi i sista omgången spelar ett kryss mot Torn och Åtvid förlorar, vi kommer på kval och vinner det mot (FBK) Karlstad. Herregud vad glad man var, både för föreningen och för killarna som fick vara med om det.
Strax efter intervjun hade Roar Hansen och Eskilsminne gjort klart med mittfältaren Max Eriksson från Hässleholms IF. Tisdagens ”köttande” i ”lilla” Stidsvig gav helt enkelt resultat.
FAKTA
Namn: Roar Hansen
Ålder: 60
Klubb: Eskilsminne IF
Roll: Huvudtränare
Tidigare klubbar som tränare: Stidsvigs IF (1990-92), Klippans BIF (1993-97), Helsingborgs Södra BIS (1998-00), Högaborgs BK (2001-03), Landskrona BoIS (2004-05; som assisterande tränare), Ängelholms FF (2006-10), Östers IF (2011-12), Helsingborgs IF (2013-14), Åtvidabergs FF (2015-17), IFK Värnamo (2018), Ängelholms FF (2019-23), Varbergs BoIS (2024-25), Eskilsminne IF (2026-)
Text: Mikael Öhrn
Dela
FLER NYHETER
