Den förinspelade rösten på stadsbussar- och tåg är samma var du än åker i landets sydligaste landskap. Själv är jag så gammal att jag minns när stadsbusstrafiken låg på varje enskild kommuns ansvar, och inte på regionen. I Helsingborg stad var det ljusblåa bussar, tänka sig... 

Klippningen gör hursomhelst att det ofta blir talfel, det är alltid lika spännande att höra uttalet på platser och stadsdelar som man kanske inte kände till förut. Just det där med ortsnamn och uttal kan ju dessutom vara väldigt lokalt, har jag märkt. Jag vet, för jag kuskade runt i bil som journalist i nordvästra Skåne en gång i tiden. Gudarna ska veta att du ska uttala ortsnamn som exempelvis Västra Karup på Bjärehalvön, eller Strövelstorp utanför Ängelholm, rätt. Eller ja, fel. För oftast är där ett talfel för den oinvigde när betoningen lokalt helt enkelt ligger på fel stavelse, sett till det svenska språkets regelbok. 

Hursomhelst den här rösten… Ja, Jennie heter hon – i andra regioner heter hon något annat – och hon har skånsk dialekt. Jag är inte helt insatt i processen men i studio spelas ord och fraser in, av dessa skapas det sen ljudfiler som är kopplade till aktuell plats. Det är väl också därför som det blir ”särskrivning” och ”talfel” i uttal som till exempel Bäck-hags-vägen som var hållplatsen innan Österås, när jag nyligen var i Hässleholm. 

Tåg, buss och promenader

För ja, det har blivit en del tåg- och bussresor – i Skåne trafikerar såväl Öresundstågen (inte lika många hållplatser och de åker ju även över Öresundsbron till Sjælland på den danska sidan), som de lila Pågatågen. Så jag blir ju ytligt bekant även med stadsbusstrafiken i städerna jag kommer till. På det följer en del promenader – i Kristianstad flanerades det på kullerstenen i centrum med Kristianstad FC:s Albert Ejupi, i jakt på platser att plåta på, och i Hässleholm blev det en promenad från Hässleholms IF:s ena Inlämnabutik intill Österås IP, ner till centrumbutiken på Tredje Avenyn, tillsammans med styrelseledamoten Ida Söderling och hennes son Isac Söderling slumrandes i en barnvagn.

Men jag gillar sånt. Jag har alltid gillat sånt. Alla människor bär på en historia. Och alla föreningar och organisationer har en historia.

I Kristianstad satt jag och fikade med en hemvändare som av olika anledningar bytt klubbadress lika ofta som en annan byter underkläder, men nu var han hemma igen. Och det syntes. Och det är kul att få vara med och fånga denna känsla i text och bild. Det är inte heller alla spelare i Ettanfotbollen som har matcher i Champions League med sig i bagaget. Det har ju som sagt blivit en del flyttar för den hemvändande mittfältaren, även utomlands, men som han sa var det något man vande sig vid.

Och jo, så är det väl med det mesta. Vi människor är anpassningsbara. Därför såg varje ny klubb till att det stod nya möbler i varje lägenhet som han kom till, det var bara resväskorna han tog med sig på sina resor runt på planeten. Återstår att se om han hittar en favoritfåtölj till lägenheten när han nu troligtvis landar i hemstaden Kristianstad ett tag.

Från IFK Hässleholm…

Och så var jag förbi Hässleholm. Dels har det skett ett ”tronskifte” där, Hässleholms IF ligger idag i Ettan medan lokalkonkurrenten IFK Hässleholm ligger i trean.

Just fotbollen i Hässleholm är ju för egen del starkt förknippad med IFK Hässleholm. Det är här tränarlegenden Bosse Nilsson kommer ifrån och det är härifrån trakterna som flera talanger som har haft Helsingborgs IF som sin klubbadress har kommit ifrån.

Jag minns en säsong i början av 90-talet då farsan fick köra mig och styvbrorsan till alla bortamatcher i dåvarande Ettan södra, då som nu bestod den av en majoritet skånska lag. En anhalt var förstås Österås IP.

Jag minns också hur nära IFK Hässleholm var att ta steget upp till Allsvenskan 1993. De hade kanske också gjort det om inte det hade varit för att den notoriske målskytten Percy Olsson (66 mål på 143 matcher i den gulsvartrandiga tröjan) hade varit ute och festat och hamnat i fyllecell ett par nätter innan den avgörande matchen hemma på Österås.

– (…) grabbarna där gillade fotboll så de blev rätt glada när jag kom in. De bjöd ganska friskt, det var turkisk peppar, violer och alla jävla smaker. Vi blev bjudna på u-båtar (öl med sprit) som inte var av denna värld. (…) Det blev helt jävla galet, sa han i en intervju med Aftonbladet 2014.

Samma Percy Olsson läser jag att han idag har ett stort engagemang för de hemlösa i Hässleholms kommun genom föreningen HIH (Hemlösa i Hässleholm), något som också har gjort att han förra året blev utsedd till årets eldsjäl i kommunen.

…till Hässleholms IF

Men tiderna förändras, sen flera år har Hässleholms IF tagit över tronen, ett lag som var så när att nå Allsvenskan en gång i tiden de också. Säsongen 1965 blev det en tredjeplats i dåvarande division 2 östra Götaland (en av fyra serier i den tidens andradivision). När säsongen summerades var man blott tre poäng ifrån att knipa kvalplatsen till Allsvenskan. Tilläggas kan att, precis som idag (Hässleholms IF ligger trea, hursomhelst endast två omgångar in i årets seriespel) hade man klassiska klubbar som Jönköpings Södra IF och Åtvidabergs FF efter sig i tabellen, men därtill även en klubb som Kalmar FF. 

I en artikel i Norra Skåne 2015, 50 år senare, benämns saker som lagsammanhållningen, den sociala gemenskapen och fem(!) spelare på topp som viktiga framgångsfaktorer. 

”Den goda sammanhållningen, kamratskapet, viljan att verkligen spela fotboll, de många profilerna, ungdomsstyrkan, fem man i kedjan och centern Villy Westessons snabbhet de fem första stegen efter bollen”, står det att läsa i artikeln som tar upp föreningen ”Gamla HIF - HIF Support” och en av deras första träffar. 

På plats under träffen var laget från 3–0-segern mot Östers IF 1965, en match som spelades inför 4 400 åskådare på Göingevallen i Hässleholm (Österås IP stod klart först 1969). 

– Som uppvärmning före matcherna skulle vi springa flera varv i Galgbacken (fram till och med 1866 en avrättningsplats i Hässleholm, genom både hängning och halshuggning; därtill en betydande bestigning i höjdled, reds anm). Detta var vi inte vana vid förut, mindes Bert Almqvist.

Själv svag för loppisar 

Att idrottsföreningar arrangerar loppisar är som sagt inget ovanligt, men i Hässleholms IF står intäkterna på dessa för nästan hälften av klubbens inkomster. 

Själv är jag svag för loppisar. Det är avslappnande på något vis. Och ett och annat fynd har man väl gjort genom åren. När jag hade bil brukade jag köra och hämta morsan, sen kunde vi turnera runt bland loppisarna i nordvästra Skåne (de blir verkligen fler och fler). Nu var inte morsan med i Hässleholm, men jag får väl ta med henne dit en dag. Hon hade absolut gillat hur fint och iordningsställt allting var där. 

Idag bor jag i Landskrona. Nästan varje dag som jag har kommit med tåget hem nu och ska ta treans trådbuss in till stan är Jennie där i vanlig ordning och ropar ut busslinjen och ändhållplatsen. Troligtvis behöver busschaufförerna ställa in vilken linje de kör samt i vilken stad, misstänker jag – om det nu inte beror på ”computer malfunction” – för treans ändhållplats har hamnat i såväl Lund som Helsingborg ett par gånger på sistone.

I Hässleholm är det förresten treans buss mot Tormestorp som du ska ta ifrån centralen om du ska åka till Österås. Eller Tor-me-storp, som Jennie säger.

Utanför fönstret börjar det knoppa så smått, jag kommer alltid att tänka på Karin Boye då. Tänka sig att Tommy Svensson använde sig av hennes diktande för att motivera spelarna i landslagstruppen i VM 1994, och uppenbarligen lyckades. Karin Boye som är en personlig favorit – utan att jag är alltför insatt i hennes liv – är allmänt sett kanske inte känd som den mest sporrande eller mest gladlynta människan. 

Åtminstone om man jämför med Jennie.

Vid pennan,

Mikael Öhrn, LIA-praktikant på Ettanfotboll.